Tänkte att jag skulle publicera min novell:

Mörkret är överväldigande, det är överallt, äter upp allt ljus och blir tyngre och tyngre. Det finns inget annat än mörker nu. Ögonen letar febrilt efter något att titta på, men det är svart överallt. Försöker vända mig men mörkret har lagt sin tunga kropp på min och jag är fastnaglad i sängen, eller är jag kanske förlamad?

– Nej, fingrarna rör sig när jag säger åt dom så jag är inte förlamad. Det är bara mörkret som håller mig fast, tvingar ner mig djupare i madrassen med hela sin tyngd. Ensamheten infinner sig tillsammans med mörkret, som två själsfränder, den ena aldrig utan den andra. Ensamheten viskar sina hesa ord i mitt öra:

– Det är bara du nu. Ingen som bryr sig. Ingen som älskar dig. Bara du, ingen annan.

Mörkret måste ha ätit mer ljus, för det blir ännu tyngre. Hjärtat börjar slå hårdare för att orka pumpa runt blodet i min nertyngda kropp. Men ensamheten stoppar sina vassa nålar rakt i hjärtat och sänder iskalla kårar längs ryggraden.

Längtan efter dig blir för stor, behöver känna tryggheten från din kropp. Utan dig skulle mitt liv vara ett enda stort mörker och ensamheten skulle ta över min kropp, äta upp min själ tills allt som återstod var ett skal. Värmen från din kropp värmer mig från insidan och skapar ett ljus som mörkret inte kan rå på. Ljuset tvingar ensamheten på flykt och jag återfår min själ och min kropp. Tankarna om att få känna din hud mot min, höra ditt hjärta slå i takt med mitt ger mig styrka och kraft att slå undan mörkrets tunga kropp. Ensamhetens viskningar avtar och mödosamt lyckas jag vända min kropp mot din. Mörkret gör ett sista desperat försök att ta tag i mig genom att greppa tag i min vänstra fot. Men jag är redan på väg till tryggheten och ljuset, på väg till dig.

Med en sista kraftansträngning lyfts min högra arm för att omfamna dig, för att känna din varma lena hud. Mina fingrar hungrar efter dig, min näsa längtar efter att kunna borra in sig i din nacke och andas in din lukt. Min arm sänker sig sakta för att finna sin plats runt din midja, fingrarna gör sig redo att stryka håret på din mage. Ljuset blir starkare och bara tanken på att snart vara hos dig gör min kropp ljummen. Snart är jag där. Armen sänker sig längre och längre ner mot din kropp, men istället för att träffas av din varma lena hud faller den hjälplöst ner på det kalla sträva lakanet.

Du är inte där, din plats är tom och kall, trots det kan jag känna din lukt på kudden. Jag borrar ner ansiktet i kudden för att komma närmare dig, för att greppa tag i det sista som finns kvar. Kudden blir blöt av mina tårar och näsan blir täppt så jag känner inte längre din lukt. Minnet av att du lämnat mig infinner sig, sliter ut mitt hjärta och river det i tusen bitar. Tårarna forsar ut ur mina ögon och dränker din kudde. Sorgen trycker över bröstet och letar febrilt efter en väg ut. Till sist finner den en väg ut, upp och ut genom mina lungor, ett desperat skrik kommer från min mun.

Trycket över bröstet lättar inte, det blir svårt att andas. Genom mina tårar ser jag mörkret komma bakifrån. Hand i hand med mörkret går ensamheten, tillsammans närmar dom sig och slår ut allt gott och ljust som finns i deras väg. Hjälplöst ser jag på när mörkret och ensamheten kommer för att ta över mig. Jag protesterar inte, det finns ingenting att göra. Jag kramar kudden hårdare och sluter ögonen, låter mörkret och ensamheten ta över min kropp. Ensamheten är åter igen där med sina hesa viskningar:

– Du är ensam nu. Han kommer aldrig mer tillbaka

Tyngden av mörkret tvingar mig djupare ner i sängen, hjälplöst ligger jag där och kramar den våta kudden hårt. Låter mörkret och ensamheten äta upp min själ tills det bara är ett tomt skal kvar. Mina tankar färdas till den tid då det var du och jag, till en tid innan mörkret och ensamheten fanns. Medan de festar på min kropp minns jag stunderna tillsammans med dig och släpper sakta taget om verkligheten och lämnar mörkret och ensamheten att för stunden klara sig själva.